Förändringen är randig…

Förändringen är randig. Men den går inte i svart och vitt som klaviaturen på ett piano.

Ter sig snarare som en regnbåge, med färger och nyanser som långsamt och gradvis går över till andra kulörer. 

Att gå vidare (efter ett dödsfall, en relation, en händelse som påverkat dig starkt ) är en process. Och innan du kan släppa taget måste drömmen om hur det kunde ha slutat istället, dö.

-Men hur lång tid tar det…? Jag orkar inte ha det såhär, säger hon.

En del av att låta drömmen dö är att tillåta sig känna hela smärtan. Och ibland triggar smärtan de gamla smärtorna, de där som legat där, kanske orörda under lång tid – kanske t o m sedan du var ett barn. Det blir liksom ett lager på lager.

Men känna är mänskligt och naturligt. Och fast det kan göra ont är det inte farligt. Du är skapt med förmågan att överleva och ta dig igenom ALLA känslor. Som barn tog du till strategier för att det skulle kännas lite bättre, tryggare – eller ”inte alls”, men de strategierna har nu tjänat ut sitt syfte. Nu är den stora utmaningen att istället öka din tolerans och acceptans av alla de olika känslor som dyker upp titt som tätt. På psykolog-språk kallas det ibland för att vidga sitt ”window of tolerance”. Visst är det fint?

Så, i motgångarna och kriserna som du möter som vuxen finns – jämns med hela den där smärtan – potentialen till växt och mognad! Det finns dock ingen genväg förbi känslorna (sorry) förknippade med smärta och förlust. Men om du är sann mot dig själv om dina tankar och känslor, om du plockar fram dem igen och inser hur de påverkat och påverkar dig, sitter med känslorna så att du också kan avslöja vilka inre övertygelser du fortfarande bär på (”jag kan aldrig göra nåt bra”, ”jag är misslyckad”, ”ingen ser mig”, ”ensam är stark”, ” jag är det jag presterar” ”jag måste ha kontroll annars händer nåt hemskt” osv – så kan förändringen äntligen börja. ”You have to feel it, to deal with it…”

Ge inte upp. Håll ut. Förändringen finns bakom hörnet…

Jag har skrivit om både uppbrott (i Att gå sönder och bli hel igen ), om känslor ( i Dina känslor är inte i vägen) och nu senast om 

bl a hur våra gamla inre övertygelser gjort att vi numera lever utifrån gamla vanemässiga mönster och beteenden, i boken Enneagrammet-9 förhållningssätt till livet. (Adlibris, Bokus m fl). 

Allt jag skrivit hör ihop. Precis som i mitt liv – och i ditt…

Din barndom, dina motgångar och dina framgångar – ingen av dessa är någon isolerad händelse som inte betyder nåt längre eller kan förnekas eller plockas bort. Bara integreras. 

Alltså, innan du på ett mera moget sätt kan börja se dina erfarenhet ur ett nytt, och mer ”hållbart” perspektiv, måste ditt ”lilla” jag, bli sett, accepterat, tröstat och omhändertaget utifrån den tolkning som du gjorde DÅ. Det är ju den du levt utifrån sedan dess!

Just saying!

/Laila