Ibland behöver jag bli helt stilla för veta nästa steg.
Som efter ett stormig sjö behöver allt som farit runt där få tid att sjunka ner.
Inte bara efter att listor äntligen bockats av eller att jag plötsligt har en ledig dag eller timme – utan snarare en längre stund av icke-görande, TROTS alla INTE avbockade listor…
Det här är en utmaning och just nu försöker jag träna min tillit. Tillit till att när jag dyker ner tillräckligt länge, kommer det som jag behöver eller ”ska” göra, att fånga min blick. Men den där överdrivna föreställningen att ”borde känna engagemang eller mening varje dag annars är det nåt jag missat” ställer till det…
En uttråkad, grå dag, är inte meningslös eller mindre mindre värd. Ditt liv är inte mer eller mindre värt utifrån skiftande omständigheter eller känslor!
Ju mera vi kan acceptera det – på samma sätt som vi måste acceptera växlingen från sommar till höst, höst till vinter, kommer vi känna mindre motstånd. Och när vi inte längre sätter oss emot (det tråkiga eller planlösa, ovissheten), kan vi bättre fokusera på tacksamhet eller att bara vara istället.
Först när jag tar den tiden och grumlet lagt sig på botten, blir vattnet klart igen. När jag sen dyker ner under ytan upptäcker jag en hel värld som jag visserligen visste fanns, men där allt bara flutit ihop till en suddig massa och typ too much av allt…
Och så småningom skiljer nåt ut sig, nåt som skiner till lite extra. Nåt griper tag i mig – nåt jag aldrig ”sett” förut – eller som en välbekant men bortglömd pärla på sjöbotten.
Jag ser fram emot det. Medan grumlet fortfarande lägger sig, ett grummel i taget…
Igenkänning…?
