(text ur min bok Vad heter din längtan:)
Känslor känns. Det är därför de är känslor.
Känslor kan göra ont, men är inte farliga i sig. Inte så länge de får finnas.
Känslorna talar om för oss vad vi behöver, fördjupar och ledsagar oss genom våra behov och förädlar därigenom vår djupaste vilja. De är de undantryckta känslorna som förvrider både ansikten, själar och liv.
För känslor kräver uppmärksamhet och tar sin uppgift på blodigt allvar. Ger sig inte. Får de inte uppmärksamhet på ett sätt, hittar de ett annat.
Känslan säger:
”Jag vill gråta.”
Hjärnan säger:
”Börja inte nu, inte här. Det blir bara jobbigt och pinsamt och …”
Sväljer. Gråten åker rutschkana ner i magen. Men försvinner inte. Den kurar ihop sig där. Tyst – men där. Som så många gånger förut.
Men efter månader och år trängs en väldig massa ogråten gråt i källaren. Det är proppfullt. Känslan börjar inse att nu finns det bara två utvägar. Att bryta sig ut. Välla ut genom fönstergluggar och sprickor i fasaden, kanske söka ett sammanhang som bara inte går för omgivningen att missa. En familjemiddag, eller ett styrelsemöte, eller en dag när allting bara kör ihop sig fullständigt.
Eller hitta någon annanstans att bo. Kanske i ryggen? Kanske kan någon del av gråten få plats där, någonstans i nacken eller mellan skulderbladen. Kanske skulle den då, till slut, få lite uppmärksamhet. Om inte annat lite massage. Och att gråta ut hos massören har man ju hört talas om.
Så nu sitter han där, på kontoret med sin onda nacke, och undrar varför Alvedon inte räcker längre. Under tiden boar tårarna in sig på rad mellan kotorna. Tårarna som velat forsa fritt och välgörande, som ett vattenfall på våren.
Och hon som inte fick känna efter. Varken gråt eller skratt – och absolut inte skrik, bevare oss väl! En dag strax efter sin 60-årsdag får hon frågan:
”Men vad vill du?”
Blodet rusar upp i huvudet. Hon plockar nervöst i det permanentade håret, som föra att leda uppmärksamheten mot något annat, vad som helst, ge sig själv lite extra betänketid.
”Det här är ju vansinnigt”, tänker hon. ”Jag är 60 år, en kapabel kvinna med man och barn och karriär och … Vad vill jag? Ja, herregud – vad jag vill, det vet jag inte, jag …”
Plötsligt kommer hon att tänka på sitt barnbarn i Göteborg. Hon ser lilla Alva framför sig på familjens gräsmatta. Hon har precis lärt sig att slå kullerbyttor i helgen och mormor ser hennes uppvisning tålmodigt i repris tio, elva, tolv gånger …
Och varje gång säger Alvas pappa:
”Men Alva, vad du kan!”
Lika många gånger kvittrade Alva förtjust:
”Ja, och jag kan mej gångej åsså!”
Nu blänker det till mormors ögonvrå. Hon tittar ner i sitt knä, ser ut genom fönstret igen. Så säger hon med ett snett, lite generat leende:
”Kanske slå en kullerbytta …”
När hon hänger ut sängkläderna på vädring nästa dag tänker hon på allt som gått förlorat. alla skratt som fastnade halvvägs, all gråt som stängdes in, alla drömmar som bara samlat damm. Det är tunga tankar. Just sådana som hon brukar förpassa tillbaka upp i huvudet, för att inte känna. Men nu blir hon stående med dunkudden hopklämd mot magen och hon känner …
Hon är fruktansvärt arg. Rent ut förbaskat arg. Hon lyfter kudden, drämmer in den i verandaräcket. En gång, två gånger, tre gånger. Sedan tar hon nästa.
Det är med en frenetisk kraft hon dammar av kuddar och täcken och minnen och känslor och outtalade drömmar den här morgonen. Hon lägger allt i en prydlig hög.
”Bara för att man är ilsk behöver man inte vara slarvig”, säger hon till sig själv.
Sedan tar hon av sig sandalerna och går ner på det daggvåta gräset. Ser sig om. Ingen mer än grannens katt finns inom synhåll.
”Det här är ju alldeles galet”, viskar hon till sig själv. Men adrenalinet rusar genom kroppen och just nu kan ingenting stoppa henne.
Och så gör hon det.
Hon böjer sig ner och slår en kullerbytta.
Hon blir liggande i gräset. Daggen kryper in på ryggen på henne men hon bryr sig inte. Ett saligt bubbel kittlar i magen. Hon känner det och hon tror på det. Hon får syn på katten som stirrar på henne, med huvudet på sned, och hon ler. Med hela sin 60-åriga kropp ler hon – ett sant saligt leende…
Att ta tillbaka det som gått förlorat kan vi inte, men vi kan damma av själva livsnerven. Plocka fram för tidigt begravda känslor. Leva med dem ett tag. Härda ut i dem. Acceptera dem. Så småningom försonas med dem. Vädra i garderoben. Och släppa in ny, frisk luft.
Laila Dahl, Ur Vad heter din längtan (Cordia, 2005)