Vi har alla områden som får oss lite ”ur spel”.
Att prata/uppträda inför publik, att mingla, teckna, deklarera, laga mat, internetvärlden osv
Ett av mina såna är att gå till banken… 🤫 Jag vet. Det låter ju helknäppt, men när jag går in där krymper jag till en Teskedsgumma, men en sån där som saknar den ”riktiga” Teskedsgummans förnuft och självklara pondus.
För ett par dar sen pratade jag med mitt ex i telefonen och berättade om sak jag behövde åka just till banken för att ordna med.
- … och jag blir så nervös, för att … (och så babblade jag på)
– Ja, svarade han, jag hör det på din röst. Du låter så där när du känner dig sådär liten, som en …
-…som en sparv. Jag vet…!
Och det är väl inte konstigt efter 32 år ihop, att han känner mig. På väg hem från mitt bankmöte (som jag överlevde ), tänkte jag på det där igen. När man känner sig sedd eller hörd, vad mycket det betyder.
Även om det inte tar bort frustrationen eller problemet i sig, sjunker axlarna en aning. Man liksom …andas ut lite. Och det kan komma från en kollega, ett ex (faktiskt!), eller nån man knappt känner. Men kanske är det också så, att ju närmare man en gång stått/eller på ett eller annat sätt står den det kommer ifrån, desto mer ökar det i värde…
Som att ”Du är mitt vittne. För du var där. Du ser mig, för att du känner mig.”
