Skip to main content

Det kanske du redan visste.

Att man kan ha en tendens att stuva undan obehagliga känslor och tankar är inget nytt. Att man tenderar trycka ner dem under mattan (en del mer, andra mindre) och försöker tänka på annat. Och till slut är matthögen så stor att man istället snubblar över alla outtalade känslor genom en utmattning – eller ett raseriutbrott …
Men det är inte bara negativa känslor vi stoppar undan. 

Tänk dig att du hade en jättefin start i livet, kanske tills du va sådär 5,6. Och så hände nåt som vände på allt…

Om inte din omgivning hade redskapen att va med dig igenom förändringen , inte hade redskapen att lotsa dig igenom det på ett konstruktivt sätt så du sen kunde känna dig hel igen   – ja då är det kanske just de negativa minnena du bär med dig från barndomen, mer än de positiva? Du var så ung innan, och de negativa erfarenheterna  påverkade dig så starkt att det liksom prejade ut allt det fina du hade upplevt innan.

Så – om våra negativa erfarenheter lagras, så gör förstås de positiva de också. Det kan finnas en vits med att faktiskt komma åt de glömda positiva minnena också – för att få en mer nyanserad bild. Jag menar, lika stor vits som åt andra hållet. Om man har skönmålat allt, finns en vits med att se det som det verkligen var.


Men om man inte minns dem (”med huvudet”) , hur gör man då?

Jo – precis som med negativa upplevelser vi trängt undan – kan vi genom att JORDA oss I KROPPEN – komma i kontakt med det som finns lagrat i oss!

 
Att jorda oss kan vi göra genom andningsövningar. Genom att gå barfota på gräs, sand, känna marken under våra fötter. Eller bara sitta på golvet mot en vägg med fötterna i golvet, och handflatorna. 

Eller ligga ner, raklång men pannan i golvet och bara andas lugnt.

 
Och sedan, vara uppmärksam på vilka känslor som kommer upp. Vilka känslor kommer till dig? Du behöver inte varför just nu, bara ATT de finns där.


Att lyssna på musik som berör dig, lukt- och smakupplevelser, att känna med handen på ett material osv kan också hjälpa dig komma i kontakt med dina känslor. 
Dina sinnliga förnimmelser är bra på att väcka minnen till liv – förutsatt att vi är tillräckligt närvarande för att ta in dem!

Om det inte funkar på första försöket, försök igen. 


Jag satt med min mamma (86 år snart) igår och höll hennes hand. Tog mig lite extra tid att vara i stunden och i min kropp. Att känna hennes händer i mina. Den mjuka, tunna huden. De långa smala fingrarna. Älskar mammas händer, de vackraste händer i världen, enligt mig …
Så blundade jag och föreställde mig hennes händer yngre, som när jag va barn. Doften av LDB och Nivea. När de strök mig över håret. Osökt kom ett minne upp som jag glömt… När vi satt i kyrkan och jag höll hennes hand och hon kupade den andra handen över med en snabb blick ner på mig, som för att påminna mig om nåt. Kanske var det ”Jag vet lilla vän, predikan ÄR faktiskt lite långtråkig idag, men det är nog snart slut nu…” 😅 eller så var det bara en ömhetsbetygelse. Oavsett vad, har såna ögonblick satt sig i min kropp. Just det här minnet som trygghet, kärlek, samförstånd. 


Alltså, vår kropp påminner oss om sånt, stort och litet, som vi kanske hade glömt.  

Vad säger din DIN kropp idag…? Vilka minnen vill göra sig påminda…?

Leave a Reply