Ibland kommer den över mig. En vag molande rastlöshet eller rädsla att inte ”hinna”.
Den sitter nånstans bakom bröstkorgen, ibland breder den ut sig som ett fladdrande lakan på tork, men oftast gömmer den sig där bakom så pass bra att jag kan vifta bort den. Det är den där oron att inte hinna med livet.
Den var som starkast där i 25, 30 och 45 årsåldern. Rädslan att jag stod och stampade på fel ställe eller för länge. Att jag missade nåt som var meningen…Det kan kännas snarlikt rädslan att inte hinna ge vidare till mina barn allt jag vill. Eller att jag ska missa nåt jag vill hinna säga till min mamma medan jag kan, och hon hör.
Men det här är på nåt sätt nåt annat. Det här är liksom att … inte hinna tända de där eldarna som lågan inne i mig vill påstå väntar…
Vi kan kalla det rastlöshet – eller driv – eller kallelse, syfte, det jag är här för… Men även om det är nåt av de senare (och då i grunden nåt positivt) finns ju hela tiden tendensen att vara så mycket i att checka av alla våra boxar,eller jagas av det som varit, att vi missar det vi har här och redan nu. Att kunna fortsätta gå och verka mot ett mål – och samtidigt vila i att det verkliga målet är redan uppfyllt. Jag är älskad och omsluten och vad som händer ”kommer dag, kommer kraft”.
Dom jag älskar vet om det. Och om jag så skulle dö idag var mitt liv aldrig förgäves. Och jag måste inte checka några fler boxar för att veta mitt värde, egentligen – men åh vad det är lätt att falla dit!
Om du känner igen dig i det här kan vi kroka arm du och jag. Du är ok precis där du står. Jag med.
Om du så inte lyfter en enda sten mer i ditt liv … det är bara nu och här och att förmå ta emot det som är oss givet ”nu och här” som gills. Ja till och med rastlösheten att komma vidare hör till livet som redan pågår!
Men det är just det där att inte låta sitt fokus gå till att ifrågasätta dem vi är och liksom ta tempen på våra liv stup i kvarten! Driva oss själva att tro att vi är fel eller vilse i pannkakan.
Med åren har jag blivit bättre på att sitta lugnt i båten, men uppenbarligen blir man typ aldrig färdig.
Så tillbaka till den där lågan där innanför, det där ”brinnet”. Hur ska vi både lyssna efter/till det – och samtidigt inte stressas av det?
En praktisk känslo-övning/och bön jag brukar göra:
Jag tar ett djupt andetag och istället för att streta emot känslan/LÅGAN, tar jag emot den som en låga och låter den fylla mig ännu mer. Den blir större, mitt inre blir ännu varmare. Jag kan nästan se hur värmen börjar självmant leta sig ut genom mina öron och min mun.
Försöker höra om lågan har nåt att säga mig och jag tycker mig höra:
– Bara fortsätt lev. Så länge lågan finns där letar den sig ut. Det är inte dig det hänger på ändå. Lågan brinner ju redan.
Två ord som också funkar att hålla i handen och meditera kring när rastlösheten fladdrar till är Tacksamhet och Tillit. Tillit och tacksamhet… Tacksamhet och tillit. Tillit och tacksamhet…
Hör du takten i stegen…?
