För nån vecka sen sa en vän
– Men tänk Laila, du har självförtroendet att skriva böcker… Jag har helt enkelt inte den tron på mig själv…”
Orden kom överraskande och hängde kvar efter vårat samtal. Som ett litet eko jag måste lyssna närmare på. Vad var det hon sa? Det kändes inte riktigt som jag, att jag hade ”självförtroendet” …?
Nu när jag låtit det sjunka in, vill jag berätta för henne (du vet vem du är) och för alla er som bär på en önskan eller en dröm om att en dag komma till skott;
Jag är en person som genom livet brytt mig (lite för) mycket om vad andra tycker om mig – och ofta mätt mig själv som endera ”för mycket” eller ”för lite” – än andra eller den jag själv vill vara. Och rädslan att då framstå som det ena eller andra av dessa två, har många gånger fått mig att backa tillbaka på mina idéer och drömmar.
Halvfärdiga idéer, uppslag till möjliga samarbeten osv osv har blivit kvar i ”byrålådan” och aldrig fått se dagen ljus, innan det blev ”för sent”.
Men så ibland, och med mycket ojämna mellanrum (!), har den där viljan att få uttrycka mig och nåt jag vill säga eller bidra med, till slut vunnit över den rädslan. Med nöd och näppe, ska sägas. (Du som känner till Tritypes, en fortsättning på Enneagrammet: jag ser det som en brottning mellan 4an, 9an och 7an i mig:) Jag har till slut tagit mina rädslor (och min ”skam”) i handen och gjort det ändå. Till slut. Hoppet om att det jag brinner för och bär inom mig skulle kunna få ett värde även för andra, har blivit starkare än rädslan (hur påtagligt närvarande den än fortfarande varit/är) för att t ex misslyckas.
Så kära vän. Om det här träffar dig, vänta inte för länge. Inbilla dig aldrig att du en dag ska känna dig så säker att det inte finns några tvivel längre . Den dagen kommer troligen inte att komma – inte om du är som jag i allafall.
För om du ÄR LITE som jag, kommer du behöva inse att modet är något du TAR dig – inte något du bara har.
Och att din självförtroende är något du utvecklar – i takt med att du genomför det där. Det där som du nästan inte vågat tro på som möjligt, i början…
Lyssna efter din längtan. Ta rädslan i handen. Börja ta steg i den riktning du vill – och en dag inser du: ”Jag gjorde det. Ja, jag gjorde det!” … och sen kanske du gör som jag gjorde härom dan; går och köper dig en blomma eller två som ett ”Tack!” till dig själv. 
Glöm inte att också tacka dig själv för ditt mod!
