Min brorsdotter Hilma 8 år hade “beställt” Öppen Scen i julas.
-Det är ju inte kul om det bara är jag som uppträder varenda gång, sa hon sådär tre, fyra månader innan. Så vi kunde ju inte annat än att dra vårt strå till stacken. Ena brorsan sjöng en julsång, den andra sjöng en kanon med sin familj (och heter efter detta Familjen von Trapp), undertecknad uppträdde under namnet Mama and the Dodo’s (tillsammans med Hilma och Li), Milton och Li gjorde Flygande Madamen (ett gammalt nummer som “går i släkten” kan man säga:) och Hilma själv spelade också fiol – till finfin sång av sin lillebror Gunnar.
Jag minns ju när jag själv var barn och de vuxna var med och lekte ibland. På påsk och jul, ofta när mina kusiner var på besök eller vi hos dem. När de vuxna plötsligt bara släppte loss och gav sig hän.
Det fanns i princip inget roligare än när vi alla vek oss i en gemensam skrattsalva på golvet… Att dela gemenskapen och skrattet…
Och så vandrar mina tankar vidare…Kan det också vara så, att skratten, det gemensamma firandet, tiden vi delar tillsammans också går ännu djupare – när vi delar det med dem som vi också delat våra sorger och bekymmer med…? Som att man har den där förförståelsen för varann som gör att skrattet behöver bara komma om det kommer otvunget och spontant, för att det just då råkar infinna sig? Annars är det helt ok att bara le. Eller gå åt sidan, lägga sig på en säng i nåt rum som råkar vara tomt, eller ta en promenad i julenatten. Den sortens gemenskap behöver inte alltid vara familj. Det kan en vän, en klasskompis, en kollega. Men jag tror det den sortens vänskap är extra viktig att odla. Hellre några få såna, än flera som vi bara kan dela ytskiktet med…
Vilka vänner känner du att du kan dela också det svåra med? Vet de om hur mycket de betyder för dig? Hur kan vi själva bli bättre på att vara såna vänner?
Allt gott!
Laila
