Ibland tänker jag att det här ständiga fokuset på lycka, kanske egentligen gör oss lite onödligt olyckliga…? Att det liksom ligger oss i fatet?
”Och här har du precis släppt en bok som sägs ska göra oss lyckliga?!”, kanske du tänker nu.
Men nä. ”Enneagrammet – 9 förhållningssätt till livet” är faktiskt inte något lyckopiller i bemärkelsen ”Läs det här, gör såhär, så blir du lycklig”. Den handlar snarare om att ta vara på livet och dina erfarenheter (positiva och negativa) till att förstå dig själv lite bättre. Och när du gör det och öppnar dig för ANDRA (eller kompletterande) förhållningssätt, kan du göra nya, bättre val – som i och för sig och i längden med stor sannolikhet kan göra dig mer tillfreds med dig själv och livet i stort…! 
Tänk om vi inte hade den där måttstocken som vi möter varje dag att hela tiden mäta oss och våra liv med? Strävan att en dag stå där, helt utan bekymmer och himlastormande LYCKLIGA. Då skulle vi inte känna oss så misslyckade de där dagarna som inte blir som vi ville…
De där dagarna som vissa av dem, trots smärtan eller våndan, du idag kan räkna som en av de viktigare?
Dagen du insåg att du måste byta jobb-bana.
Dagen du insåg effekten av dina försök att kontrollera.
Dagen du förstod att du nått vägs ände i en destruktiv relation. Dagen du släppte in sorgen över förlusten du gjorde som barn.
Dagen du insåg att du blivit medberoende till någon annans problem.
Dagen du blev varse hur mycket tid som gått bort till grämelse…
Den längsta och långtråkigaste dagen – men som till slut fick dig att agera. Osv.
Smärtsamma, långtråkiga, missmodiga, oroliga (alla känslor) dagar, har alla ett budskap till oss. Stort eller litet – men alltid ett budskap.
Så vi behöver alla dagar. Vi behöver inte måla över våra trista olyckliga dagar med glitterfärger och intala oss att känna LYCKA är det viktigaste i livet, det som ger mening.
Så vad ÄR meningen? Kanske att möta dagen precis som den där, med allt inkluderat, och vila i att meningen kommer att visa sig? Med tacksamhet över ännu en dag, hur det än känns?
Och i det mötet, utmana oss själva till nya förhållningssätt. Inte för att de nödvändigtvis ska göra oss lyckligare – men kanske modigare, ödmjukare, sannare, friare, öppnare…
Öppna nog att se och ta in både oss själva och varann och livet, med en än djupare kärlek…?
