Som parterapeut får jag ofta frågan ”Hur glömmer man sitt ex?”. Svaret är att det gör man inte. Och det är inte meningen heller.
Efter ett uppbrott är ofta den första responsen ”Jag vill bara glömma hen och gå vidare”. Det gör ju så ont. Det är ju många olika känslor samtidigt. Även om det var du som initierade skilsmässan( eller inte) finns minnen kvar av allt det där ni delade, minnen av känslan när du inte kunde tänka dig nån annan än just hen. Och det är just det. Det är inte meningen att du ska glömma…
Jag tror inte på att stoppa undan eller sopa under mattan eller att så snabbt som möjligt ”byta ut” en kärlek i ditt liv. Jag tror på att sörja lite mera ”färdigt” om det är sorg du känner. Vara arg ”färdigt”, om det är ilska du känner. Och sen, att hitta in till tacksamheten över den tid ni ändå fick. Tillåt den, känn den.
Det måste inte vara antingen-eller. Endera den ena känslan eller den motsatta. Allt ryms samtidigt… Och en kärlek som inte varade hela livet behöver inte vara bortkastad!
Det finns de som aldrig hann finna nån eller känna så djupt för nån, nånsin i sitt liv. Om du hann och fick – ja ju djupare du sörjer, desto mera ha som mål att med tiden glänta på dörren till den tacksamheten. När du förnekar den finns det risk att du stänger lite av dörren till ditt eget hjärta.
Och hur ska du älska nån helhjärtat igen med en stängd dörr…?
