Hur perfekt du än gör din grej kommer du inte att beröra de som ser/hör dig om du inte är fullt närvarande. Dvs om du är för upptagen med att ”uppträda” och missar att ta in och va inkännande i stunden och med din ”publik”.
Och du kan vara oförberedd eller göra ett halvdant uppträdande – men därför att du är verkligt närvarande och äkta i ögonblicket berör du på djupet. Oavsett vad du håller på med.
Det här gäller på en scen – men kanske framför allt i verkliga livet?
Kanske vi behöver ställa oss frågan :
Vill vi bli beundrade – eller vill vi bli älskade?
För vill du beundrad handlar det om t ex proffsighet, övning, talang, självförtroende, att göra dig synlig (och allt som krävs för det).
Vill du bli älskad handlar det inte om att göra något, utan främst om att förstå att du redan ÄR älskad – eftersom du finns här. Livet ville dig.
Och sen vila tillräckligt i det för att kunna vara dig själv och va närvarande i stunden utan fokus på ”hur du tar dig ut” osv
Nu när vi med sociala mediers hjälp alla kan bli som små ”mini-kändisar” med vårt eget lilla följe, bara vi syns och imponerar tillräckligt ofta, är det försvinnande lätt att förväxla beundran med kärlek. Likes och hurrarop får oss för en sekund att tro att den där följaren älskar oss.
Men när vi genomskådar det där och riktar in oss på att bara vara oss själva, närvarande och äkta – och också se på alla andra så – blir vi överraskade.
Tänk efter, när berördes du på djupet av en annan människa? (Inte imponerades av eller kände beundran för.)
Nej, när blev du helt varm inombords och kände dig sedd, accepterad och välkommen av någon – och vad betydde det för dig?
Så; vill vi verkligen hellre bli beundrade av folk vi inte ens känner – än beröra de som faktiskt kommer i vår väg? Vad gör mera för oss, egentligen, och hur vi mår?
När jag skrollar genom flödet, vilket jag gör men allt mer sällan, inser jag att de jag imponeras av ju faktiskt inte ger mig så mycket än så. Mer än ännu en att beundra och bländas av. Och ibland inspireras av.
Medan den där handen på min axel och orden ”Ta hand om dig nu” från någon som verkligen känner mig, ligger kvar och värmer tills jag somnar.
Andras beundran är gruvligt överskattad och när det gäller, ganska grund.
Medan genuin omtanke och prestigelös närvaro är som guld.
Inte synlig förrän du tittar närmare…
