De två veckorna jag spenderade i fjällen (med ca 10 grader och tyvärr mest mulet) gjorde inga bruna ben – men åh så fint för själen. Och kroppen.
Det är så lätt att glömma att våra känslor bor där. I kroppen. En del av dem kan vi ”tänka” oss till. Du vet, man liksom inser att man är ledsen för att man är låg och vet nånstans också varför. Men de djupare känslorna, de som finns där kanske sedan länge (kanske i åratal eller sen du var barn) ligger väl inbäddade i nacken eller längs ryggkotorna, och behöver stillhet och närvaro och/eller djupa andetag för att vi ska komma åt dem.
När jag kom till stugan i sommar var jag där själv först, ett tag. Själv med fjället och sjön och de insomnade flugorna som torkat på fönsterbrädet med fötterna upp mot taket.
Det tar ett tag att landa i tystheten och att gå från Stockholms-tempo, till den stilla stressbefriade lunken där uppe. Jag drog på stövlarna och tog en promenad ner mot pappas och mammas fikaplats. Lyssnade på bruset från bäcken medan jag klev över den igenvuxna ängen och traktorvägen. Plockade en bukett prästkragar och smörbollar för köksbordet…
Och där kom det. Jo men visst.
Det där vemodet som jag först aldrig vet vad är. Och inte ens när jag försöker (som sagt) ”tänka mig fram” till varför jag plötsligt ”från ingenstans” känner si och så, vet jag.
Så jag gör det som jag håller på å tränar mig i nu för tiden och mer och mer med åren. Jag stänger av tankarna en stund och låter kroppen börja prata med mig. Jordar fötterna i marken. Blundar. Lyssnar. Drar in dofterna. Känner inåt. Var sitter den, känslan, den här gången? Försöker välja nyfikenhet istället för frustration, att känna istället för att för att försöka få undan.
Jo, den breder ut sig i magen och vandrar uppåt mot svalget. Tankarna vill störa men bjuder inte in dem. Det bränner plötsligt bakom ögonlocken och jag låter det komma. Utan analys varför eller hur.
Gråten övergår från ljudlös till ett stilla jämrande ljud. Det låter ynkligt, men får vara så. Ingen hör eller ser, bara det förlåtande trofasta fjället som redan sett allt som finns att beskåda av vad det är att va en människa på jorden. Sorg och glädje, rädsla och vrede – och inte minst denna evinnerliga längtan som människan burit sen alltings början.
”Så vad längtar du efter just nu?” tycker jag mig höra det fråga. Och jag viskar först ”Om jag det visste, säg du….” Men fjället erbjuder inga genvägar och det är ingen brådska. När gråten tar slut och känslan lagt sig, bjuder jag in tankarna igen. Och så vet jag bara. Jag vet det där som jag inte kunde veta innan jag låtit känslorna härja fritt. Tänk att det kan va så svårt och enkelt på samma gång. Vägen tillbaka till stugan känns lättare fast det går brant uppför – än vägen gjorde ned.
Är det inte så här med livet? Att gå ner i känslan och komma i kontakt med våra innersta behov kan vara så motbjudande och verka så destruktivt, själviskt, onödigt – och ändå är dit vi behöver gå.
Inte för att stanna där, men först…
/Laila
