Så, då var jag framme vid den sista skivan och jag har hållit mitt löfte till mig själv – att göra den här tillbakablicken genom min musik (som en del av att jag fyllde 60 i år och 40 år sen mitt första album).
Om du missat, följ de svarta inläggen i min feed som börjar med
”2024 – ett år av milstolpar”.
(Som du märker där markeras 2024 av flera andra milstolpar också, mer på det privata planet.)
NÄR HJÄRTAT VILL MER (2011)
Samma kväll som vi lagt sista sångpålägget på den här plattan, rasade mitt liv för en stund. Som några av er vet har jag skrivit en bok om det här, så vill du veta mer än det som återges här nedan – läs den. (Även min nu fd man medverkar själv i boken med ett kapitel. Boken heter Att gå sönder och bli hel igen – finns det läkning efter otrohet? (Pocketversionen har titeln ”Det är en sak jag måste berätta…”)
Här kommer ett litet utdrag:
“…Jag gick över torget med ett sådant där leende på läpparna som bara sitter där – jag kunde helt enkelt inte låta bli att le upp till öronen.
-Vad duktig du har varit! sa Jan när jag sjönk ner i framsätet bredvid honom. Jag är stolt över dig. Han pussade mig snabbt på kinden.
– Mm. Det känns så otroligt skönt! Jag spände på säkerhetsbältet.
-Så ni är helt klara nu? Alltså, är allt insjunget och så … ?
Jag svarade att allt i princip var klart, att producenten och jag eventuellt skulle träffas om ett par veckor och fila på några ställen bara.
-Okej. Han gjorde en paus. Laila, det är en sak jag måste berätta för dig. Jag har väntat med det för att du skulle hinna bli klar med inspelningarna …
– Okej … ?
Jag vände blicken och såg på honom. Han såg spänd och lite … skyldig ut. Nu vred han om nyckeln, svängde ut från parkeringen och började ta småvägarna hemåt.
En obehaglig oro gjorde mig illa till mods.
-Det här är inte lätt, Laila. Det jag ska berätta kommer att göra dig upprörd och ledsen och …
-Nu blir jag rädd, Jan. Vad är det du ska säga?
Jag tänkte: ska han dö, eller? Någonting längst ner i magen sa mig att det här inte var någon liten småsak.
-Är det något farligt, är det något med barnen … ?
Nu saktade han ner igen, körde in till vägkanten och stannade bilen. Mitt hjärta började slå fortare.
-Nej. Det är ingen som ska dö. Han sökte orden. Tog sats igen. Men du kommer att bli väldigt, väldigt ledsen och upprörd. Det kommer att ta lång tid innan det är över …
Han såg på mig som om han sökte bakom min blick efter någon försäkring om att jag verkligen var beredd att klara av att ta in hans ord. Vid det här laget vet jag inte om jag andades längre.
-Men Laila, jag är beredd att gå i parterapi och egen tera-
pi och …
Han tog sats igen. Han letade i sin innerficka och fick fram något som såg ut som ett vitt papper. Han höll det mellan sina händer och fortsatte – långsamt, som om han var rädd att glömma något viktigt:
-Innan jag berättar vill jag att du ska veta att jag älskar dig. Jag har alltid älskat dig och vill leva hela livet med dig. Men jag har gjort någonting fruktansvärt, mitt livs största misstag, och det kommer att ta lång tid innan du kan förlåta mig, om du någonsin kan det …
Han stannade till och svalde.
-Men även om du inte kan det så vill jag att vi ska leva hela livet tillsammans. Så när jag berättar, glöm inte det …
Han drog ännu en djup suck. Jag var livrädd för vad som skulle komma och stirrade på honom, som en som väntar på ett slag.
-Okej, sa han och räckte mig ett foto. Det här är min son. Han är 12 dagar.
Ett slag hade varit bättre.”
Slut citat.
Som du nog förstår vändes både liv och hjärta ut och in i den stunden, och allt som hade med den här plattan att göra hamnade i bakgrunden. Jag beslöt mig ändå för att släppa den, men turnéplaner och allt sånt las ner. Jag gjorde en enda intervju.
Vad som slog mig efter några månader, när mix och annat var klart och jag orkade lyssna igenom det slutgiltiga resultatet var, att det var som om texterna talade till mig själv. Flera andra har sen tagit för givet att jag visste om det här innan jag skrev låtarna, men jag hade absolut ingen aning. Ändå är det ju som att tajmingen, när jag fick veta osv, gör det svårt att inte koppla ihop plattan med det som hände där och då.
Det är märkligt när det man själv skrivit för att lyfta andra, plötsligt blir budskapet till en själv… Inte allt, men i stora drag. (Enligt mig, som om Gud visste var som väntade mig 
)
Jag orkade inte lyssna på låtarna sen på länge. Men nu använder jag dem i mina föreläsningar och är innerligt tacksam att jag inte bara la ner allt där och då.
Till dig som går igenom något tufft just nu;
Håll ut. Ditt liv slutar inte här.
Medverkar på plattan gör Rolf Klinth, Magnus Olson och Calle Ekerstam, Daniel och Ted Hector, Gustav Stålstierna.
