Otrohet är ett ämne jag ofta möter i terapirummet och skuldfrågan en punkt som ständigt återkommer. Och i det här inlägget riktar mig främst till de par som bestämt sig för att försöka fortsätta tillsammans.
Den som blev sviken: ”Jag kan inte sluta skuldbelägga hen, och kommer jag nånsin komma dit…?”
Den som svikit: ”Hur länge ska jag behöva bära på skulden?”
Jag vet inte. Kanske det närmaste jag komma ett svar på båda frågorna är; Lite längre än du skulle önska.
Men, en av de tankar som ofta räcker långt är att VÅR BESVIKELSE ÄR OFTA STÖRRE JU MER VI FORTFARANDE (eller till viss del) ÄLSKAR PERSONEN. Läs det en gång till. Och sen ännu en gång.
Alltså, ju mer du trott på och känt tillit till en person, desto värre känns det när det visar sig att personen kunde svika.
Så till dig som blivit sviken; börja se på ditt skuldbeläggande som något du visserligen har rätt till utifrån det som skett och som måste få ta sin tid ( och du bestämmer längs vägen hur lång det måste få ta) – men som OCKSÅ handlar om dina starka känslor för personen. Vad händer inuti när du tänker på det?
Kanske gör det mer ont en stund, men samtidigt vet du varför. Och kom ihåg att bara du kan bestämma om skulden (i den här situationen) är större än din kärlek – eller tvärtom.
Och för dig som svek; din partner skulle inte känna fullt så starkt om hen inte också såg allt det hen älskar hos dig. Kanske kan du få kraft att äga det som hänt på ett tydligare sätt eller hålla ut längre, när du tänker på det…?
Det här är mycket svårt.
Men alla sätt är bra utom de dåliga, som det heter…
Du avgör om det hjälper just dig.
Styrkekram
/Laila
