Jag har aldrig räknat mig till den ”husliga” sorten. Trots att jag växte upp dotter till en ytterst praktisk mamma som manglade lakan och älskade handarbete som virkning , brodyr och att binda korgar av rötter har det liksom aldrig fastnat i mig. Jag har aldrig känt den där ”fridfullheten” som en del så målande säger sig uppleva när de står i tvättstugan och stryker. Eller att de ”måste hinna göra ett storkok innan veckan är slut”. Även om jag älskar doften av nytvättade lakan och definitivt blir stående lite för länge medan jag luktar mig fram till vilket tvättmedel jag ska köpa den här gången …
Men jag ÄLSKAR däremot att inreda och göra fint och är det bara fint ( enligt min egen måttstock då) och framför allt personligt så är det inte hela världen om det råkar bli lite opraktiskt. Där mamma skulle ställt hushållsassistenten (för att ha den snabbt tillgänglig) ställer jag finvasen osv. Mamma gjorde en kaksort till, jag lägger hellre nåt tänkvärt under assietten… You get the picture.
Insidan av huset går alltid före utsidan för min del. Men den här våren har jag överraskat mig själv. Sått frön, fixat i trädgården, förbarmat mig över plommonskörden från mitt enda plommonträd och marmeladat och ”pajat” och fryst in.
Kanske är det ett ålderstecken? Eller också var det delvis pga covid…
Covid gjorde ju att alla tilltänkta föreläsningar lades ner. Likaså ett par inbokade konserter. Klientantalet sjönk till en början till hälften. Boklansering (av Dina känslor är inte i vägen som släpptes i januari) ”brann inne”.
Men även om både bok och ekonomi tog stryk och ovan planer gick om intet, innebar tiden ”istället” att jag kunde göra en rejäl genomgång av hus och förråd – som i sin tur ledde till efterlängtad förnyelse av färg och mönster på väggarna.
En och annan möbel har bytt plats eller skickats till second hand – och en och annan nygammal pryl ( från second hand förstås 🙂 har fått flytta in istället.
Och när det var gjort fanns det plötsligt tid till de där som jag annars inte prioriterat. Det mer praktiskt husliga.
Och det känns så BRA. Ja, men visst jag att det troligen handlar om en känsla av att ha varit duktig. Vuxen. Känner mig sällan så ”vuxen” som när jag storhandlat eller vikt en (oftast orimligt hög och obarmhärtigt länge övergiven tvätt – den som hälsat på i min källare vet!) ) och det är förstås lilla flickan i mig som vet precis hur mamma skulle gjort. När jag kavlar upp ärmarna och drar gräsklipparen några varv imponerar jag långt mer på henne, än om jag visar upp embryot till en ny refräng. Så är det bara.
Och det är numera helt ok.
Så. Det är med en obeskrivligt och i dubbel bemärkelse barnslig ( till gränsen pinsam) tillfredställelse jag brer min egensinniga ”Plommonmarmelad med kardemumma, egenodlad citronmeliss och MASSOR av socker” på min knäckemacka. Och mamma fick igår göra en omröstning där hon jämförde den med bl.a. ”plommonmarmelad med ingefära” från nätet. Hon tyckte bäst om min. ️
