Var/är du den i familjen med mest påtagliga/synliga känslor? Den som reagerade, protesterade, revolterade, ifrågasatte, eller medlade? Den som kände vad de andra kände, det som de inte själva kunde eller vågade uttrycka?
Det är inte alltid en tacksam uppgift, då den som antar den rollen kan bli anklagad för att man bara rör till det. “Varför väcka den björn som sover?”, undrar de andra.
Ja, ibland beskylls den med känslorna som instabil, oberäknelig, deprimerad osv fast “instabiliteten” egentligen bara är ett naturligt behov av bli sedd och hörd.
Det oberäkneliga är (i grunden) bara en sund reaktion på något osunt, eller ett ouppfyllt behov.
Deppigheten är inte nödvändigtvis depression, utan ren och naturlig sorg över en smärtsam
förlust av något slag…
Ibland ligger gamla känlsor begravda i generationer tillbaka. Och så kommer plötsligt ett barn som inte undviker dem. Som inte gräver ner. Som vill veta. Som inte viker undan. Som inte heller vill vara ledsen eller arg – men som antar utmaningen att KÄNNA.
Om du är/var det barnet:
Det är inget fel på dig.
Med dig kan generationer
av undvikande brytas.
Kom bara ihåg att du kan inte ändra på den som inte vill/vågar förändras. Men du kan komma till ro med dina egna känslor, och visa nästa generation att känslorna är FÖR oss, inte emot oss. De kan var jobbiga, smärtsamma, motsägelsefulla, men om vi vill förstå oss själva och varandra – är de oumbärliga.
KÄNSLOR ÄR INFORMATION!
Tack
för att du finns
&
för att du är du!
Ibland kan det vara svårt att reda i sin barndom på egen hand. Tveka inte att ge dig själv några timmar samtalsterapi.
Och om du vill, så vet du var jag finns. Jag tar emot även via videolänk, så det spelar ingen roll var du bor i världen!
/Laila
